Minnet av Morfar

För ungefär ett år sedan så gjorde jag en stjärna på min arm. Det är min första tatuering.

För drygt ett år sedan gick min morfar bort. Han var duktig på att spela dragspel.

Han var en stjärna för mig och nu finns han på min arm.

När jag är ledsen brukar jag kolla på den för att den påminner mig om mina bra stunder med min morfar. Vi brukade sitta på Berits café i Göteborg och prata med gamla tanter. Berit gjorde jävligt goda köttbullsmackor. Morfar lärde mig lite romani, men det är så himla svårt, så jag kommer inte ihåg någonting.

Jag tycker om min tatuering och jag är stolt över den.

Nu finns det flera personer i min lilla kommun som har gjort likadana stjärnor på samma ställe på armen som jag.

Igår såg jag en tjej som känner lite gran med en likadan tatuering, några killar på gymnasiet springer också runt med stjärnor på armen.

Jag tycker inte att det är roligt. Det irriterar mig. Det känns som om de har härmat mig.

Det kan inte vara någon tillfällighet att så många i samma lilla kommun har likadana tatueringar. De har ju sett mig och de tyckte säkert att min stjärna var snygg. Men för dem är stjärnan bara stilig, för mig betyder den mycket mer.

De vet inte vad min stjärna står för. Det känns som om de tar minnet av min underbara morfar utan att ens veta om det.

Nuförtiden är det många som tatuerar sig bara för att smälta in i kompisgruppen.

De borde verkligen tänka sig för. Man kan ju ångra sig. Om man nu ändå vill tatuera sig så borde man inte bara ta någonting som man har sett som är fint. Utan man borde verkligen fundera över vad man vill bära på sig hela livet. Annars blir det som det blev för min morfar.

Han ångrade sig fett mycket på gamla dar. Han hade nämligen tatueringar över hela kroppen, men han hade kommit till insikt att man inte är skapt för att tatuera sig, man förstör kroppen. Att tatuera sig var det dummaste han hade gjort.

/ / Nikta Mörk 9D